Nu börjar ett nytt liv för våra studenter!

Idag var det äntligen avslutning för våra treor. Lyckan och festligheterna visste inga gränser. Familjerna tog emot våra lyckliga studenter med skyltar och blommor.

Jag minns min egen student. En stor stund i mitt liv. Året var -81, tror jag. Jag hade gått två år på dekoratörslinjen på Borgarskolan i Gävle. Den stora dagen hade kommit och jag var så lycklig. Mamma och Pappa skulle vänta på mig ute på skolgården med blommor och skylt. Vi stod inne i skolan och väntade nervöst på vår tur att springa ut. När det väl var dags sprang jag och min klass ut för att sjunga vår väl inövda studentsång. Jag sjöng för full hals medan min blick sökte bland publikhavet där på skolgården. Hur jag än sökte med blicken såg jag inte mina föräldrar någonstans. Var är de? Jag såg dem ingenstans. Äsch, tänkte jag. det är så mycket folk så jag ser dem väl inte. De står där någonstans.

Efter sången gick vi alla i väg för att hitta våra anhöriga. jag letade och letade men inte hittade jag dem. Efter en stund började folkhopen att lösa upp sig men forfarande ingen mamma och pappa. Jaha, tänkte jag. Vad gör jag nu? Inga föräldrar, inga blommor och ingen skylt. När skolgården var så gott som tömd gav jag upp och började gå mot utgången. Då såg jag dem komma halvspringande.

-Oj, oj, kom vi försent? Vi hittade ingen parkeringsplats.

- Ja, ni missade utsparken och vår sång. Faktiskt allting.

Men bättre sent än aldrig. Jag fick mina blommor. Så typiskt min familj. Det är tur att de är så goa. Jag förlät dem nästan på en gång. Slutet gott allting gott.