Nu börjar ett nytt liv för våra studenter!

Idag var det äntligen avslutning för våra treor. Lyckan och festligheterna visste inga gränser. Familjerna tog emot våra lyckliga studenter med skyltar och blommor.

Jag minns min egen student. En stor stund i mitt liv. Året var -81, tror jag. Jag hade gått två år på dekoratörslinjen på Borgarskolan i Gävle. Den stora dagen hade kommit och jag var så lycklig. Mamma och Pappa skulle vänta på mig ute på skolgården med blommor och skylt. Vi stod inne i skolan och väntade nervöst på vår tur att springa ut. När det väl var dags sprang jag och min klass ut för att sjunga vår väl inövda studentsång. Jag sjöng för full hals medan min blick sökte bland publikhavet där på skolgården. Hur jag än sökte med blicken såg jag inte mina föräldrar någonstans. Var är de? Jag såg dem ingenstans. Äsch, tänkte jag. det är så mycket folk så jag ser dem väl inte. De står där någonstans.

Efter sången gick vi alla i väg för att hitta våra anhöriga. jag letade och letade men inte hittade jag dem. Efter en stund började folkhopen att lösa upp sig men forfarande ingen mamma och pappa. Jaha, tänkte jag. Vad gör jag nu? Inga föräldrar, inga blommor och ingen skylt. När skolgården var så gott som tömd gav jag upp och började gå mot utgången. Då såg jag dem komma halvspringande.

-Oj, oj, kom vi försent? Vi hittade ingen parkeringsplats.

- Ja, ni missade utsparken och vår sång. Faktiskt allting.

Men bättre sent än aldrig. Jag fick mina blommor. Så typiskt min familj. Det är tur att de är så goa. Jag förlät dem nästan på en gång. Slutet gott allting gott.

Sommaren är i antågande. Första sommaren som boende i Katrineholm. Jag trivs väldigt bra här i stan. Jag har flyttat ihop med en fantastisk familj. Två underbara barn som piggar upp vardagen och en pojkvän som lockar till skratt allt som oftast med sina galna upptåg. Trots att jag mår toppen med mitt nya liv så är det nu när sommaren närmar sig som längtan till hembygden sätter in på riktigt. I Ockelbo hade jag tjugo meter ner till stranden, jag hade motorcykeln stod på gården, jag hade min son nära varje dag och jag kunde besöka min familj och mina vänner när som helst. Det svider i hjärtat emellanåt. Sånt är livet, jag kunde inte få allt det där. Jag kunde inte få både pojkvän med barn och samtidigt allt det som hör hembygden till. Efter två års pendlande var jag tvungen att välja. Jag ångrar mig inte men ibland gör det ont.

I morgon åker jag till Obo över helgen. Har inte varit där sedan påsk. Det är lång tid för en som är van att träffa mamma och pappa flera gånger i veckan. Det ska bli så roligt. Jag ska träffa mamma, pappa, bröder med familjer och dessutom kompisarna. På lördag är det nämligen fest och jag ska passa på att träffa en massa goa vänner. Det var mycket länge sedan. Ser fram mot helgen. I morgon är det dags, då far jag till Gästrikland. Ha en bra helg alla mina vänner. Det ska jag ha.

lagom är alltid bäst!

Vilken underbar helg. Kunde knappt tro det var sant. Kändes som om vi var på semester vid medelhavet. Solen sken från en klarblå himmel. På lördagen var jag och en kompis till Stockholm och strövade runt i Gamla stan och på Söders höjder. Stan kryllade av människor, både gångare och maratonlöpare. En fanatastisk dag.

På söndagen ställde jag mig på alla fyra och plockade ogräs. Ryggen konstant vänd mot solens sköna strålar, timme ut och timme in. Vilket Pucko jag är. På nåt sätt glömde jag bort att jag faktiskt är född i det kalla och gråa landet Sverige och att vi nordbor inte är direkt fullproppade av solskyddsfaktorn pigment. I natt har jag inte kunnat sova. Ryggen brinner! Ja, ja.. nåt har jag lärt av det här också. Lagom är bäst!